Linnea

Vi pratade en del om förintelsen i dag på engalskan. Igår var det årsdag då ryssarna eller om det var amrikanerna som kom till Auschwitz Birkenau och befriade fångarna där. När Eva vår engelskalärare börjar prata om det känner jag att tårarna brände i ögonen och sen när jag skulle berätta nått om mitt besök i ravensbruck så började jag stortjuta. Jag har aldrig börjat gråta när jag pratat om det här förut men det var nått just idag som fick mig att må dåligt när vi pratade om det och jag kunde inte hålla tårarna borta. Det gjorde ont i hela mig. Kan inte fatta att mormor var där och var med om allt det hemska som de blev utsatta för. Usch och fy. Jag tänker tillbaka till då jag och mamma var i ravensbruck. Hur hemskt det var att gå på de stenvägar som jag vet att min mormor blivit tvungen att bygga. Att hon kanske gått just där jag gick fast under en annan tid då samma plats var ett helvete. Att jag trampar på det hon gjort, jag trampar på henne. Jag visste inte vad jag skulle känna, jag visste bara att jag egentligen bara ville sluta gå på vägen mormor och många andra judar tvingats bygga. Sammtidigt kännde jag nån slags stolthet, stolthet över min bakrund, mina rötter. Att just min mormor lyckades överleva, att just min mormor fick bli räddad och komma till Sverige och skaffa sig ett lyckligt liv. Att hon lyckades övervinna det där jävla äcklet till Hitler och hans undersåtar, även om det alltid fanns kvar hos henne. Jag vet iaf att jag känner ett stort att och en stor avsky mot Tyskarna (inte alla tyskar för det fanns och finns bra tyskar) och Hitler och det dom gjorde mot min mormor och jag vet att jag älskar/älskade min mormor!



Ravensbruck då




ungefär samma ställe 2008