Linnea

Saker och ting förändras i mitt liv just nu känns det som. Det händer inte speciellt snabbt med jag känner hur mitt liv börjar se annorlunda ut. Det är inte stora saker jag pratar om nu utan små små saker som nog bara jag ser. Det är ju alltid bra med förändring säger ju folk men jag vet inte om jag trivs med det. Inte just nu iaf. Jag kanske älskar förändringen när den är klar, sånt vet man ju aldrig. Men just nu känns det bara jättekonstigt och jag vet inte om jag vågar hoppas på den.

När jag gick på högstadiet så såg jag fram emot gymnasiet och en förändring. Förändringen kändes jättebra hela vägen och det kändes bekvämt. Jag kände hur jag utvecklades som person under de tre år på gymnasiet, jag bara älskade mitt liv. Denna förändring känns inte lika bra. Kanske för att jag går från ett bra liv till ett till ett annat (förhoppningsvis). Kanske beror obehaget på att jag rädd för att dessa små små förändringar skagöra så mitt liv blir sämre än vad det var,att jag ska få återuppleva helvetet som jag gick igenom på högsatdiet (även om det är svårt att mäta sig med det). Tror dock inte att det finns någon risk för att jag ska halka in på den banan igen eftersom situationen är helt annorlunda nu än vad den var då, när jag slutade högstadiet och skulle börja gymnasiet. Då hade jag ingen, okej jag hade Maja och det är jag grymt tacksam över, nu har jag Maja plus ett antal underbara vänner till som jag kan luta mig tillbaka på om saker och ting skulle gå åt skogen. Så det är väl bara bra med förändring, även om den känns rätt obehaglig för tillfället.

Jag tycker inte om dagar som den här. Sånna daga då man sovit dåligt under natten och sedan mår rätt dåligt under hela dagen. Jag tyckte att det var en perfekt dag att plugga på, då tänler ni säkert: åh vad duktig hon är, jag skulle oxå behöva plugga.
Men nu behöver ni då inte vara avundsjuka för det blev inte att plugga (om jag inte börjar snart). Dagen spenderades istället framför tv:en och datorn. Försökte mig på att spela poker, Emil kom och hjälp mig, men det gick ju inte bra det heller, dåliga kort:P. Men kvällen blev väl rätt bra iaf. Var ute och åt god mat med hela min familj. Som alltid börjar sådana tillställningar alltid med lite gnabb, irriterade röster och alla tycker att vi ska sluta vara så sura mot varandra. Men när vi väl pappa slutat med att försöka laga borden vi satt vid och vi fått in maten så blev det ändå rätt trevligt. Vi kan iaf konsatera att familjen Swärd är irriterade om dom är hungriga. Men men trevligt var det iaf tillslut. Sen gick mamma och pappa vidare för att titta på bio (flicka som lekte med elden) och Johan och jag åkte hem. Nu sitter vi vid varsin dator på våra rum. Oerhört sociala är vi.

Funderar på om jag ska titta på The Omen om 20 min. Om det är den filmen jag tänker på så såg jag den på bio med Maja, Hanna och Emma i Malmö 2006. Biografen som jag brukar gå på i Malmö är så häftig. Jag tycker alltid det är lika spännande när jag ska på bio där. Om jag nu skaffar mig ett sommarjobb i Malmö ska jag gå på en massa bio där.

blhahahahaha

Usch vad jag hatar att bli kallad gumman. Det spelar egentligen ingen roll vem som säger det eller hur dom säger det, lika hemskt ändå. Mathlda har ensamrätt på att kalla mig gumman och det kommer förbli så. Jag råder alla som inte är Mathilda att låta bli att kalla mig gumman för dom riskerar att få en käftsmäll (jag skojjar inte, eller jag kanske inte är så hårdhänt men jag blir inte glad på er). Jag menar alla som känner mig något vet att jag avskyrn det. Det går en rysning igenom hela kroppen och det rycker i armarna.. Jag menar, vad är det för charm med att bli kallad gumman? varför är det så gulligt?
Jag vet inte och för mig kommer det aldrig bli gulligt och jag kommer alltd avsky att bli kallad gumman.


Jag är för i helvete ingens gumma!!!

Nu är klockan 01.15 mitt i natten. Jag har legat i min säng och tittat på How I Met Your Mother sen ca 20.00. Det är nog ganska många timmar och snart har jag sett färdigt hela första säsongen. Gött mos. och katten har legat vid min sida hela tiden. Snacka om lat katt. Fast jag ska inte säga nått, är latheten själv. Vad kan jag ha, 3-4 avsnitt kvar? Jag kanske ser färdigt dom innan jag lägger mig.

Och Klockan halv 4 blev jag klar med alla avsnitt och allt extramatrial. Nu kan jag inte vänta mycket längre på säsong två

Nu har jag fått How I Met Your Mother säsong 1. Jag är glad. Det blir några kvällars maraton med How I Met Your Mother. Inte för att jag klagar men iaf. Jag får äntligen se den från början, se hur allt startade. Jag börjar tycka om den serien mycket, väldigt mycket. Så det ska bli ett nöje att se den från början till slut.

Var i Linköping en sväng med Jessica. Vi ägnade några timmar i Ikanohuset. Vi käkade köttbullar på Ikea. Det var trevligt... Blir utgång på fredag och nått annat med Jessica på lördag som jag inte riktig fattade vad det var..men det blir nog trevligt.:D

Jag undrar om man blir känsligare ju äldre man blir eller om det bara går i vågor. Jag menar, jag var inte speciellt känslig när jag var mindre jag grät nästan aldrig. Om jag grät så viste man att jag verkligen hade ont eller att ått riktigt jobbigt hade hänt.  Men helt plötsligt så kunde jag gråta när som helst hur som helst. Okej kanske inte bokstavligt talat men ni fattar vad jag menar. Jag tror det var i samband med att mina morföräldrar gick bort som jag har blivit mycket mer känslig. Jag kan tjuta till de mest töntiga saker eller bara om jag blir berörd. Jag tjöt när jag hörde Joshua Radin sjunga CLoser live (berörd) och jag kan även tjuta när jag tittar på tv-program som extreme home makeover (töntigt). Så jag vet inte vad som händer med mig, det kanske är bra?
Jag vet inte, bara det inte slutar med att jag sitter hemma och tjuter hela dagarna utan större anledning..

Jag är mycket nöjd. Mycket nöjd.

Åkte en kortis till stan. Satt och mös den korta vägen på bussen och kände mig rätt bekväm med mig själv. Jag hade för en gång skull ett bestämmt mål med min resa. Först bankomaten, sedan åhlens, hem efter det och göra mina föräldrar glada genom att betala min mobilräknig. Det är inte ofta jag har så bestämmda mål med mina resor in till stan så det kändes lita annorlunda faktiskt, på ett bra sätt. Borde göra med sådana saker, saker som får mig att känna mig nöjd med mej själv, saker som får mig att känna mig glad och får mig att må bra. Göra saker som får mig att känna mig nyttig.

Gissa vad jag köpte på stan? jo en box med Michael Jackson. Boxen inehöll en massa skivor av honom, fem om man ska vara exakt. Ännu en snygg sak att sätta i hylla i min drömlägenhet när jag får den...

jag är typ rik. Eller jag har väldigt mycket pengar till skillnad mot vad jag brukar ha. Jag ska försöka att inte slösa bort pengarna på en massa onödigt skit utan försöka spara så mycket som möjligt till en dator, en systemkamera eller till en resa kanske? Vi får se om jag lyckas hålla mina fingrar under kontroll.

Dagen idag har varit helt okej. Det började med att det var lite kaos hemma, iaf för egen del. Sen stack jag in till stan  och bilioteket för att jobba med ett litet grupparbete och det gick väl framåt liksom. Sen äta lunch med pappa och då hade hungern satt ett hårt grepp om mej och jag hade börjat få huvudvärk och tröttheten hade svept om mig som ett varmt täcke som inte ville slita sig från kroppen. Tröttheten vägrade släppa när jag väl ätit, huvudvärken var kvar likaså. Jag  och pappa tog en promenad då mamma fortfarande var på sjukhuset och kunde inte ge oss skjuts hem. Väl hemkommen så tog jag min första huvudvärkstablett för dagen/kvällen och gick upp på mitt rum för att försöka vila bort den hemska tröttheten som vägrade lämna mig. Det gick väl hyfsat med det men jag fick iaf ett uppiggande sms från Thomas som ville dega tillsammans med någon. Så då kom han hit och vi bakade en god kladdkaka, åt god hembakad pizza och tittade på the nightmare before christmas. Ganska slappt. Nu funderar jag på om jag ska sätta mig och se Benny and Joon eller om jag bara ska slappa en stund till och sedan hoppa i säng..

Jag som precis börjat må bra! Sen fick man ett litet bakslag och så känns det som om man är på väg tillbaka till den platsen jag var i slutet av sommaren, det vill säga på botten. Varför får man alltid ett bakslag när man tillslut har lyckats? varför får man inte må bra för ett litet tag innan man ramlar tillbaka igen?

Kom precis hem från min brors familjekonsert. Det var lite annorlunda jämfört med dom andra åren jag tittat. Det här året hölls konserten i sal 304 på Kristinaskolan och enbart anhöriga (tur att jag har min bror) var inbjudna. Jag är van vid att det är i hörsalen och publiken består av allt från musikgymnasieelever och vänner till mormor och morfar och att det är drag som bara den. Nu däremot var det lugnt och mysig och väldigt bra. Det var en skön känsla och man fick komma nära klassen så att man fick lära känna dom lite grann inför tvåans stora familjekonsert och sedan SON i trean.

Jag måste bara få säga att min bror är bäst!!
Jag kanske är lite partisk som syster men jag tycker han och Jocke var bland det bästa på hela konserten. Det var helt klockrent bra. Njutning rakt egenom liksom. Vi kör på det:D


min bror när han var liten

Jag sitter här i datasalen på skolan och har 2 timmars lunchrast. Man har inget bättre för sig än att sitta här dessa två timmar eftersom man inte hinner ta sig någon annanstans för att skolan ligger för långt från stan. Och tid har jag tänkt på sedan igår kväll. Tid är en skum sak. Som t.ex dessa två timmar brukar oftast rulla fram i snigeltakt. Jag skulle kunna gå fram och tillbaka till city gross typ 3 4 gånger om inte flera, men det är ju inget bra alternativ för det skulle betyda att jag skulle köpa typ 3-4 cola för att det skulle vara nån mening med att jag skulle gå dit och då skulle jag ju bli jättetjock och det hade jag ju inte tänkt. Men tillbaka till ämnet. 1 och ett halvt år snart. Det var ungefär så länge sen jag tog studenten och pappas ettor slutade ettan. Det är 1 och 1 halvt året har gått apsnabbt. Nu går pappas ettor i trean och min bror har börjat gymnasiet och jag ska gå på hans familjekonsert ikväll. Det är sjukt att tiden kan bara sprina iväg sådär, att ett och ett halvt år kan gå jättesnabbt medan två timmar sniglar sig fram. Jag avskyr det för det känns som mitt liv springer ifrån mig och jag inte kan göra nått åt det och under dessa långsamma timmar så hinner jag tänka på det och få panik.

Jag låg faktiskt och tänkte lite på pappas ettor igår kväll innan jag somnade, eller jag tror dom skulle uppskatta om jag sa pappas treor istället. När dom började så ägnade jag inte en tanke åt dom. Dom var pappas små ettor, då var treorna och tvåorna mycket mer intressanta. För dom visste man ju mer om. Det ända jag visste om dom dåvarande ettorna var att det fanns en tjej med en grym röst, en tjej som gjorde väldigt bra ifrån sig bakom trummorna (hur jag visste det vet varken hon eller jag), en tjej vars pappa jag hade haft i musik på högstadiet, en kille som sprungit på kristina och kände allt och alla som gick på musik innan han ens börjat där själv, en tjej som jag gått på samma dagis som, en annan tjej som min bror och hennes syster gått på samma dagis tillsammans. Nu vet jag allt om dom, eller jag vet vad alla heter iaf. Och jag ser fram emot deras SON-konsert som bara den. Det är nog bara dom själva som ser fram emot den mer än jag. Pappas små ettor har blivit stora...



Mitt tidsfördriv, mitt beroende: http://www.youtube.com/watch?v=m9CPwuWteHA

Androgyn (av grekiskans aner, man, och gyne, kvinna), ursprungligen avseende en individ som är anatomiskt tvekönad, jämför hermafrodit. Sedan 1900-talet även i psykologisk bemärkelse, en människa med både manliga och kvinnliga egenskaper eller beteendemönster.

Jag pratade med en kompis idag. Hon frågade mig om jag ansåg mig själv vara androgyn. Jag visste då inte riktigt vad som menades med att vara androgyn och jag fick det då förklarat. Hon sa nått i stil med: Det är någon som själsligt varken är tjej eller kille. Någon som är någonstans där mittemellan. Pang sa det för den förklaringen passade in så bra på mig. På den senaste tiden, iaf hela eller kanske halva gymnasiet har jag sett mig själv som ja vad har jag sett mig som? Jag har inte sett mig själv som kille, jag skräms faktsikt av tanken att operera mig till kille. Jag har inte heller sett mig själv som tjej även om jag har alla grejer som krävs för att bli kallad tjej. Jag har sett mig själv sväva någonstans där emellan, någonstans i ingemansland. Jag kan inte klaga för jag trivs bra med det för tillfället. Jag är tjej till kroppen och till viss del av mitt beteende och tänkande. Men det finns även en viss touch av manligt beteende och manligt tänkande. Och jag måste ju erkänna att jag älskar, ja verkligen ÄLSKAR att bli tagen för kille. Så nu har jag ett namn på mig själv. Eller nej jag har två.

Gissa vilka...