Linnea

Igår eftermiddag så fick jag äntligen träffa en efterlängtad Linus. Det började med mig, Linus och Mattias (inte Martin utan Mattias). Vi fick sedan ett kortbesök av Tessa men hon stack hem. Sen började grabbarna komma. Först kom Tofflan och sen kom Tobbe. Vi hängde utanför systemet då vi skulle köpa lite att dricka, varför vi inte gick in vet jag inte. Men när vi står där utanför så ringer min mobil. Det är ett 011-numer men jag har aldrig sett det förut. När jag svarar är det min pappa som är på andra sidan luren. Han låter helt borta och han berättar att han har råkat ut för en olycka och är påväg till sjukhuset. Jag känner hur hela jag blir helt skaki och jag blir skitorolig. Han berättar att han ramlat ner för en brant trappa och slagit huvudet i en cementvägg och han var helt skaki och mådde illa. Skönt tänkte jag då, det är nog inte mer än en hjärnskakning och det var inte mer än så visade det sig när pappa hade fått röngta hela sin kropp typ. Men hela kvällen gick jag och var orolig för att det skulle vara värre. Hela kväller, lagom tills att jag kom till Tessa så gick jag och väntade på ett samtal från mamma eller pappa som skulle säga att far min mådde bra, att han bara var lite mörbultad. Det samtalet fick jag vid halv nio. Då kunde jag njuta fullt ut av en helt crazy kväll/natt...

Jag tycker inte om när folk gör mig orolig. Speciellt inte när mina föräldrar gör det...